Falun
Igår under kvällen i Gamla stan ringde även min mamma och berättade att Rolf (mormors man) blivit jättedålig och att vi skulle åka upp under lördagen. Så 10-årsdagen med Anna fick ställas in. På morgonen ringde hans dotter och sa att vi skulle åka upp så fort som möjligt eftersom han slutat andas ett par gånger under natten så det var bara att pinna iväg några minuter innan 8 för att hämta bil på statoil och köra. Börjar bli jobbigt att ingen i familjen har körkort nu, Anna fick köra eftersom Sverre istället valde att vara hemma för att springa midnattsloppet.... Och moster och kusin har ju inget körkort heller så då fick hennes kille Robban köra upp de..
På sjukhuset satt vi väl i en 6 timmar på ett ungefär. Hade ingen aning vad jag skulle säga, det är så svårt att prata med någon som inte svarar och speciellt framför andra som står och lyssnar och tittar på en.. men höll honom lite i handen i alla fall och bara "fanns". Han kunde knappt prata för tumörer i halsen, det enda han sa var "jävla skit" och "det är jobbigt" ett par gånger.
Tänkte däruppe på om jag nån gång skulle bli riktigt dålig vill jag att min mamma är där. Hon tog verkligen hand om allt, fuktade munnen, baddade panna, armar, hals, rygg med fuktiga papper för att sänka febern, rättade till fötter och var den som pratade mest. Hon vet ju hur man vill ha det när man ligger där eftersom hon själv låg i månader efter sin hjärnblödning.
Tänkte också därborta på att det är väldigt konstigt att både jag, min lilla kusin Ellinor och Omar var i Falun den här helgen. För helt olika anledningar. Omar har kul och paddlar kanot, dricker och tältar, Ellinor för att tävla i Friidrotts-SM, och vi för att säga hejdå till en familjemedlem. Börjar bli riktigt jobbigt att så många går bort.. Har förlorat minst 12 personer sen 7-års åldern i alla fall, och räknar man på det är det nästan en per år. Känns hemskt att säga att man nästan känner sig lite immun.
Nu orkar jag inte skriva om mer sånt så avslutar för den här gången...
På sjukhuset satt vi väl i en 6 timmar på ett ungefär. Hade ingen aning vad jag skulle säga, det är så svårt att prata med någon som inte svarar och speciellt framför andra som står och lyssnar och tittar på en.. men höll honom lite i handen i alla fall och bara "fanns". Han kunde knappt prata för tumörer i halsen, det enda han sa var "jävla skit" och "det är jobbigt" ett par gånger.
Tänkte däruppe på om jag nån gång skulle bli riktigt dålig vill jag att min mamma är där. Hon tog verkligen hand om allt, fuktade munnen, baddade panna, armar, hals, rygg med fuktiga papper för att sänka febern, rättade till fötter och var den som pratade mest. Hon vet ju hur man vill ha det när man ligger där eftersom hon själv låg i månader efter sin hjärnblödning.
Tänkte också därborta på att det är väldigt konstigt att både jag, min lilla kusin Ellinor och Omar var i Falun den här helgen. För helt olika anledningar. Omar har kul och paddlar kanot, dricker och tältar, Ellinor för att tävla i Friidrotts-SM, och vi för att säga hejdå till en familjemedlem. Börjar bli riktigt jobbigt att så många går bort.. Har förlorat minst 12 personer sen 7-års åldern i alla fall, och räknar man på det är det nästan en per år. Känns hemskt att säga att man nästan känner sig lite immun.
Nu orkar jag inte skriva om mer sånt så avslutar för den här gången...
Kommentarer
Trackback
