Dalarna
Igår kom vi till Dalarna då, trodde aldrig vi skulle komma iväg med tanke på Sverres avvänjning av depressionstabletter. Han är extremt känslig mot ljud och ljus just nu och borde egentligen ligga inne på sjukhus med tanke på att en bekant efter att ha slutat med de tabletterna fick en hjärnblödning. Och Sverre har gått på de i mer än 10 år.. så kroppen har ju fått värsta chocken nu..
Vi kom fram till en till synes sönderslagen Roffe, han har genomgått nån operation och var blå/lila under båda ögonen. Hade plåster på näsan med massa koagulerat blod och ännu ett plåster på kinden så det var rätt äckligt.
Jag vet inte men det känns sjukt konstigt att vara i huset nu när min mormor inte finns där längre. Det känns som att all glädje och livfullhet har sugits ut väggarna på nåt sätt..
Alla saker finns kvar, alla kort på barnbarn som hon omsorgsfullt hängt upp på väggen, alla glas, prydnader, ljus osv som hon organiserat står kvar. Allt hon sytt, broderat, stickat finns kvar, men det känns bara en konstig tomhet. Nästan som att hon aldrig funnits på nåt sätt. Man har inte längre samma känsla alls när man går igenom huset, trots att inget har förändrats (förutom det faktum att hon inte längre finns såklart) ..
Och hennes änkling har blivit så smal sen hon gick bort.. Hon lagade ju all mat, tvättade all tvätt, diskade all disk osv. Nu lever han bara på matlådor som hans dotter köper eller lagar åt honom, hon tar hand om tvätten osv, det måste kännas otroligt tomt för honom utan henne med. Hon var en sån som gick runt och sjöng och pysslade om alla och gav kärlek till alla som klev innanför dörren. Det var 4 år sen jag såg henne sist och tänktedå att hon inte skulle ha långt kvar. Två dagar senare när min morbror kom upp tog hon sina sista andetag. Mamma var där i princip hela tiden och tog hand om henne medan min moster kom ibland. Men sen efter att min morbror kom upp kände hon väl att hon hade sett alla en sista gång och tog sina sista andetag..
Vi var och la blommor på hennes grav innan vi åkte hem, vilket var ganska absurt. Det var ju inte jätteplogat på kyrkogården. Mamma gick och vadade i snön letandes efter hennes grav, jag hade hela tiden en känsla av att de gick för långt och tillslut såg jag en stor spade som stod lutad mot någon bod eller nåt och hämtade den, på väg tillbaka gick jag in på en väg som faktiskt var plogad och där var den ju självklart, den behövdes inte grävas fram eller nånting, så alla hade förgäves gått och vadat i hög snö när den var helt framkomlig hela tiden!
Vila i frid mormor.
Vi kom fram till en till synes sönderslagen Roffe, han har genomgått nån operation och var blå/lila under båda ögonen. Hade plåster på näsan med massa koagulerat blod och ännu ett plåster på kinden så det var rätt äckligt.
Jag vet inte men det känns sjukt konstigt att vara i huset nu när min mormor inte finns där längre. Det känns som att all glädje och livfullhet har sugits ut väggarna på nåt sätt..
Alla saker finns kvar, alla kort på barnbarn som hon omsorgsfullt hängt upp på väggen, alla glas, prydnader, ljus osv som hon organiserat står kvar. Allt hon sytt, broderat, stickat finns kvar, men det känns bara en konstig tomhet. Nästan som att hon aldrig funnits på nåt sätt. Man har inte längre samma känsla alls när man går igenom huset, trots att inget har förändrats (förutom det faktum att hon inte längre finns såklart) ..
Och hennes änkling har blivit så smal sen hon gick bort.. Hon lagade ju all mat, tvättade all tvätt, diskade all disk osv. Nu lever han bara på matlådor som hans dotter köper eller lagar åt honom, hon tar hand om tvätten osv, det måste kännas otroligt tomt för honom utan henne med. Hon var en sån som gick runt och sjöng och pysslade om alla och gav kärlek till alla som klev innanför dörren. Det var 4 år sen jag såg henne sist och tänktedå att hon inte skulle ha långt kvar. Två dagar senare när min morbror kom upp tog hon sina sista andetag. Mamma var där i princip hela tiden och tog hand om henne medan min moster kom ibland. Men sen efter att min morbror kom upp kände hon väl att hon hade sett alla en sista gång och tog sina sista andetag..
Vi var och la blommor på hennes grav innan vi åkte hem, vilket var ganska absurt. Det var ju inte jätteplogat på kyrkogården. Mamma gick och vadade i snön letandes efter hennes grav, jag hade hela tiden en känsla av att de gick för långt och tillslut såg jag en stor spade som stod lutad mot någon bod eller nåt och hämtade den, på väg tillbaka gick jag in på en väg som faktiskt var plogad och där var den ju självklart, den behövdes inte grävas fram eller nånting, så alla hade förgäves gått och vadat i hög snö när den var helt framkomlig hela tiden!
Vila i frid mormor.
Kommentarer
Trackback
