zofythegreat

I onsdags under eftermiddagen byggde jag upp en härlig huvudvärk som jag trodde att jag skulle kunna sova bort, men likförbannat vaknade jag på torsdagen fortfarande med ont i huvudet och dessutom svullen hals. Men som den kämpe man är gick jag till jobbet iaf för att vara duktig. Däremot är jag så jävla dålig på att skådespela mig frisk så det syns rätt tydligt när jag är sjuk, vilket även mina kollegor tyckte och skickade hem mig efter 2 timmar.

Det var meningen att jag och Anna skulle köpa gymkort, men det känns som det är samma vanliga master of puppets som styr vårt bisarra öde till liv :P

Så jag gick hem och la mig istället och soooooov i timmar, vilket var rikitigt skönt. Det värsta är bara att vakna och märka att man mår lika pissdåligt fortfarande.

Till råga på allt ringde A där under tidiga kvällen. Bara för att jag träffat någon igen.. Han tajmar in det där perfekt. Och låtsas som att vi ska ta upp där vi avslutade (inte för att det skulle varit speciellt smart) och att jag inte gjort annat än att sitta och vänta på hans samtal. Hur vet han? Känns som hans ögon följer mig vart jag än går och lääängtar tills jag kan komma ifrån den här hålan! Det har gått 1 år nu, att HAN inte vill gå vidare... Det som var så viktigt för honom att inte ändra på sin "livsstil". Nu när han kan leva ut allt hänger han ändå efter mig. Jag måste vara stark iaf, orkar inte ha klumpar i magen igen.. Och vill inte tappa mina kära kilon ! Haha.

Det roliga är att O tror att jag är en "tuff" tjej. Det är bisarrt hur olika folk har olika uppfattningar om en. Men det är bra, för då kanske han inte vill sätta sig på mig i första taget! :P Men vill verkligen inte bli en mes igen, en råtta..

Iaf så tyckte A att jag skulle komma och kolla på en film.. men sa faktiskt att han inte kan tro att han kan komma och gå som han vill och förvänta sig att jag alltid finns där. Då blev han väl lite halvsur och vi la på. Kände mig alldeles nervös av hur bestämd jag hade låtit! Hahaha. Patetisk jag är.